Återupplivar den här bloggen för en årsbästalista. Har inte skrivit en rad här sedan… 2009 års årsbästalista. Men ibland måste man hålla på traditionerna.
—
Vad nytt under året? Tja, de flesta eller troligtvis alla, som läser det här har ju koll på mig via facebook. Men ska man sammanfatta så fortsätter jag jobba och plugga. Typ det.
Har även börjat skriva nyheter och ett och annat blogginlägg för svenska fans chelsearedaktion. Passade också på att dra till England i december och se CFC spela mot Everton. Och när vi pratar om sport så gick ju CFC och vann dubbeln tidigare under våren, det får ju sägas vara något av en höjdpunkt.
2010 bjöd i övrigt på det första julfirandet ”hemma” i Gästrikland med föräldrar syster och svåger. Första gången det hände sedan 2006.
Förutom London blev det ytterligare två utlandsresor då jag även hann med att besöka både Istanbul och Malmø.
Amandines tredje och kanske… troligtvis, sista skiva blev klar men har inte släppts än. Och nybandet fick ett namn, the Belljars, och fick tre spelningar under ett par månader i våras. Sedan blev det lite stiljte med trummisbyte och så, men vi jobbar på.
—
ÅRETS NYKOMLINGAR (utan inbördes ordning)
Annabelle Mace
Ingrid Gidlöf
Juno Frithiof
Ivar Sjöström
Hanna Malmi
Smilla Olsson
—
…finns såklart på Spotify. KLICKA HÄR så kommer ni till spellistan.
I listan finns en del låtar som kom 2009 eller i ett fall 2008, men det får man leva med. Joanna Newsom och Arcade Fire finns dock inte med eftersom man inte kan få tag i dem på Spotify.
—
ÅRETS SKIVOR
1) Joanna Newsom – Have One On Me
I en musikpodcast från amerikanska NPR sa man i sin årssammanfattning att ”any year in witch Joanna Newsom releases an album is a good year for music”. Jag kan bara hålla med. Hennes förra skiva, Ys, var i mitt tycke en av förra årtiondets tre bästa skivor. Den här gången nöjer hon sig med låtar som klockar in på sju minuter istället för sjutton. Det kompenserar hon för genom att släppa ett trippelalbum.
2) Band of Horses – Infinite Arms
Deras bästa hittills, och det vill inte säga lite. Klockrent och nästintill perfekt hantverk både när det gäller låtskrivande och produktion.
3) Arcade Fire – the Suburbs
Åh, den där patenterade blandningen av ohämmad livsgnista, freudiansk psykoterapi och existensiell ångest. Här finns några helt makalösa låtar, precis som vanligt. Men som helhet lite för ojämn, precis som vanligt.
4) Watain – Lawless Darkness
Det enda metalband jag bekymrar mig om att lyssna på nu för tiden släpper ytterligare en sanslöst bra skiva.
5) Daft Punk – Tron Legacy
Ett mycket mycket bra soundtrack till en film som jag misstänker är tillräckligt usel för att jag inte ska orka se den. Trots att jag tyckte den första var hur bra som helst… back in the days vill säga. Hur som helst, hade inte räknat med att Daft Punk (ett band jag varken gillat eller avskytt) var kapabla till det här. Även glad att soundtracket inte spårar ut i någon chip-orgie.
—
ÅRETS KONSERTER
Delad förstaplats:
Arcade Fire @ Dalhalla
Band of Horses @ Malmöfestivalen
Delad tredjeplats (klicka för videoklipp)
Portico Quartet @ the ICA, London
—
ÅRETS VIDEO
Musikvideon är kanske inte död ändå. Arcade Fire har gjort den första interaktiva videon… sjukt snyggt och låten är tokigt bra den med. KLICKA HÄR och se själva.
Ett hedersomnämnande i videokategorin till Davy Crocket av Fang Island. Mycket cool idé, underligt att ingen kommit på att göra ngt liknande tidigare.
—
ÅRETS FILMER
Nu ska man ha klart för sig att jag knappt sett några filmer alls det här året. Det är TV serierna som helt tagit över. Det finns en massa filmer från förra året jag skulle vilja se, tex Un Prophet, the Secret in Their Eyes, Never Let Me Go, Das weiße Band, the Kids Are Alright, osv
Men av de filmer jag såg var det inget snack. Den här var bäst:
—
ÅRETS SPEL
Ja jag har ju aldrig varit någon större spelare. Men det har ju blivit mer och mer sedan jag köpte PS3:an. Så jag har ju haft en del att spela ikapp. I år har jag således spelat Mass Effect, Mass Effect 2, Bioshock, Dragon Age, Civ V, the Witcher samt Red Dead Redemption. Ett bra år på den fronten alltså.
—
ÅRETS TV
Ja här blir det lite mer att skriva. Jag knarkar fortfarande TV serier som aldrig förr.
1) Mad Men, säsong 4 avsnitt 7 – the Briefcase
Att en serie som är så bra kan fortsätta att bli bättre och bättre hela tiden. Och bättre än det här avsnittet har det aldrig varit. Avsnittet går i princip ut på att Don och Peggy under en natt sitter och pratar med varandra på olika ställen på Manhattan. Låter trist men det är som en riktigt välskriven teaterpjäs.
Det här är är bland det bästa jag sett på TV. Det spelar i samma division som när Agent Cooper & Big Ed infiltrerar One Eyed Jacks i skogarna utanför Twin Peaks, eller avsnittet av the Wire där Stringer och Avon blickar ut över Baltimore från ett penthouse och pratar gamla minnen. Världsklass alltså!
Ett smakprov finns här nedanför (notera färgskiftningen i Drapers / Hamms ansikte)
2) Rubicon, säsong 1 avsnitt 11 – A Good Days Work
En sorgligt förbisedd serie som tyvärr lades ner efter denna enda säsong. Det är en konspirationsserie, men den har mer gemensamt med filmer som All the Presidents Men än serier som the Event eller 24. Skådespelare och manus håller fantastisk hög klass. Fotot, scenografin, manus och dialog gör att det känns på riktigt. Genomarbetade karaktärer som man snart lär sig tycka om, varenda en av dem.
Om det finns underättelseagenter av det här slaget är det såhär de ser ut och såhär de jobbar. Visst går det långsamt, men det innebär inte att saker inte händer. Det är de som tänker, analyserar, vänder papper och tar det jävligt försiktigt som sakta börjar nysta upp konspirationen. Favoritavsnittet är nummer elva. För medan Jack Bauer i 24 har ihjäl folk på löpande band så tycker Will att det är fruktansvärt att behöva döda någon, ens i självförsvar.
En trailer…
3) Breaking Bad, säsong 3 avsnitt 6 – Sunset
Efter en svag andra säsong så ryckte televisionens mest intensivt ångestladdade serie upp sig ordentligt. I en intervju med författarna sade man att man improviserat en hel del den här säsongen.
När en karaktär hamnade i en hopplös situation så gick man inte tillbaka och skrev om. Men satte sig istället ner och sa ”OK, vad skulle du själv göra i den situationen” och det förslag som fick folk att säga ”No! That’s just WRONG!” var det förslag man använde sig av. Och det var temat för hela säsongen, till exempel den sjukt adrenalinstinna cliffhangern till säsongsavslutning.
Men det som kanske bäst illustrerar den nya angreppsvinkeln var avsnitt 6 och då tänker jag såklart på scenen med Walt och Jessie i en husvagn och Hank utanför den.
4) Sons of Anarchy, säsong 3 avsnitt 13 – NS
Säsongsavslutningen av den ojämna tredje säsongen var brutal. Visst kan man tycka att de två föregående säsongerna var starkare. Och visst kan man tycka att saker var lite långsökta och att allt föll på plats lite väl lätt. Men den sista uppgörelsen var allt annat än lätt. Inte lätt att se på heller när man som tittare visste vad som väntade.
Och uppbyggnaden sedan. Jag är ofta skeptisk till fotomontage till musik. Känns lite Baywatch om ni förstår hur jag menar. Men inte här. Här använder man sig av två montage. Båda magnifika. Hey Hey My My har aldrig känts så ödesmättad, även om man använder sig av en mkt bra coverversion istället för orginalet. Den andra låten man använder sig av är the Matador av White Buffalo som på ngt sätt sammanfattar stämningen i hela serien.
Och scenen i den parkerade bilen mot slutet… herrejävlar.
I övrigt vill jag ha sagt att agent Stahl kan vara den mest känslokalla och hänsyslösa karaktär jag sett. I like! Och att Stephen Kings cameo tidigare under säsongen var grym.
5) the Walking Dead, säsong 1 avsnitt 3 – Tell It To the Frogs
Många var besvikna på AMC’s zombieserie, men jag hör inte till dem. Men jag blir väldigt intresserad av att läsa seriealbumen. Av vad jag har hört så verkar de ha ändrat en hel del i TV manuset och inte till det bättre. Nåja, det här duger åt mig. Välproducerad zombieslakt är aldrig fel.
Att det här blev favoritavsnittet beror på tre scener.
* Den inledande scenen med Merles desperata försök att hålla sig vid liv
* Den otroligt välspelade och extremt sentimentala scenen där Rick träffar några gamla bekanta i lägret
* Scenen där tre av lägrets kvinnor tvättar medan en av männen håller vakt och man inser att årtionden av jämställdhetskamp var det första som gick förlorat.
6) Hung, säsong 2 avsnitt 3 – Bang Bang Bang Motherfucker!
I det här avsnittet finns en scen där den frånskilde medelålders familjefadern går på bio – tillsammans med sin homosexuelle son, sin överviktiga dotter, sin kvinnliga hallick och en stulen hund (gömd i en handväska) – för att se Pansarkryssaren Potemkin… nuff said.
7) South Park, säsong 14 avsnitt 11-13
- Coon 2: Hindsight – Mysterion Rises – Coon vs. Coon & Friends
De här avsnitten spinner vidare på Watchmen parodin som sändes några säsonger tidigare. BP har på nytt borrat helt åt helvete i mexikanska golfen, men den här gången lyckas man uppväcka Great Cthulhu.
I övrigt…
Dexter tuggade på som vanligt även om det tog tid innan jag vågade se första avsnittet med tanke på hur säsong fyra slutade. Julia Stiles är ett välkommet tillskott och gör det otroligt bra jobb i rollen som traumatiserad överlevare.
True Blood fortsatte i gammal god stil, testade lite nya grepp men behöll de malplacerade buskis-inslagen som Jason & Andy står för. Jessica är dock fortfarande en av de bättre karaktärerna i TV världen.
the Big C var en småtrevlig komedi om… cancer. Bara HBO kan få för sig ngt sånt. Men intressanta och sympatiska karaktärer spelade av mkt bra skådisar gjorde det sevärt.
Tredje säsongen av In Treatment, gjorde mig lite besviken. Men efter två helt fenomenala säsonger var väl en dipp att vänta.
House går på tomgång.
Grey’s Anatomy är inget jag följer aktivt. Man vet vad man får… trodde jag. Sedan kom den totalt oväntade upplösningen av förra säsongen och ställde allt på ända. Från lagom sjukhussåpa med såväl feelgoodfaktor och slötittarvärde till blodig ångestladdad nagelbitare med rejäl bodycount. Och sedan, när nästa säsong började, tillbaka till det vanliga igen. Mkt konstigt.
Martin Scorseses Boardwalk Empire levde inte riktigt upp till hajpen. Snygg som fan, Steve Buscemi i en huvudroll och Kelly MacDonald (en av mina absoluta favoritskådisar) i en annan. Karaktärerna var komplexa och hade fler lager men eftersom man fick reda på nästan allt om dem från början så fanns det inte utrymme för utveckling (med undantag för den federala agenten) och det verkade som att serien inte riktigt visste vad det var tänkt att den skulle handla om. Intrycket blev minst sagt spilttrat och ofokuserat.
—
I need a life…
—
Nu ids jag fan inte skriva mer. Med lite tur uppdaterar jag bloggen igen i januari 2012
Senaste kommentarer