—

Vad nytt under året? Tja, de flesta eller troligtvis alla, som läser det här har ju koll på mig via facebook. Men ska man sammanfatta så fortsätter jag jobba och plugga. Typ det.

Har även börjat skriva nyheter och ett och annat blogginlägg för svenska fans chelsearedaktion. Passade också på att dra till England i december och se CFC spela mot Everton. Och när vi pratar om sport så gick ju CFC och vann dubbeln tidigare under våren, det får ju sägas vara något av en höjdpunkt.

2010 bjöd i övrigt på det första julfirandet ”hemma” i Gästrikland med föräldrar syster och svåger. Första gången det hände sedan 2006.

Förutom London blev det ytterligare två utlandsresor då jag även hann med att besöka både Istanbul och Malmø.

Amandines tredje och kanske… troligtvis, sista skiva blev klar men har inte släppts än. Och nybandet fick ett namn, the Belljars, och fick tre spelningar under ett par månader i våras. Sedan blev det lite stiljte med trummisbyte och så, men vi jobbar på.

—

ÅRETS NYKOMLINGAR (utan inbördes ordning)
Annabelle Mace
Ingrid Gidlöf
Juno Frithiof
Ivar Sjöström
Hanna Malmi
Smilla Olsson

—

ÅRETS LÅTAR

…finns såklart på Spotify. KLICKA HÄR så kommer ni till spellistan.

I listan finns en del låtar som kom 2009 eller i ett fall 2008, men det får man leva med.  Joanna Newsom och Arcade Fire finns dock inte med eftersom man inte kan få tag i dem på Spotify.

—

ÅRETS SKIVOR

1) Joanna Newsom – Have One On Me
I en musikpodcast från amerikanska NPR sa man i sin årssammanfattning att ”any year in witch Joanna Newsom releases an album is a good year for music”. Jag kan bara hålla med. Hennes förra skiva, Ys, var i mitt tycke en av förra årtiondets tre bästa skivor. Den här gången nöjer hon sig med låtar som klockar in på sju minuter istället för sjutton. Det kompenserar hon för genom att släppa ett trippelalbum.

2) Band of Horses – Infinite Arms
Deras bästa hittills, och det vill inte säga lite. Klockrent och nästintill perfekt hantverk både när det gäller låtskrivande och produktion.

3) Arcade Fire – the Suburbs
Åh, den där patenterade blandningen av ohämmad livsgnista, freudiansk psykoterapi och existensiell ångest. Här finns några helt makalösa låtar, precis som vanligt. Men som helhet lite för ojämn, precis som vanligt.

4) Watain – Lawless Darkness
Det enda metalband jag bekymrar mig om att lyssna på nu för tiden släpper ytterligare en sanslöst bra skiva.

5) Daft Punk – Tron Legacy
Ett mycket mycket bra soundtrack till en film som jag misstänker är tillräckligt usel för att jag inte ska orka se den. Trots att jag tyckte den första var hur bra som helst… back in the days vill säga. Hur som helst, hade inte räknat med att Daft Punk (ett band jag varken gillat eller avskytt) var kapabla till det här. Även glad att soundtracket inte spårar ut i någon chip-orgie.

—

ÅRETS KONSERTER

Delad förstaplats:

Arcade Fire @ Dalhalla

Band of Horses @ Malmöfestivalen

Delad tredjeplats (klicka för videoklipp)

Portico Quartet @ the ICA, London

Miike Snow @ Malmöfestivalen

—

ÅRETS VIDEO

Musikvideon är kanske inte död ändå. Arcade Fire har gjort den första interaktiva videon… sjukt snyggt och låten är tokigt bra den med. KLICKA HÄR och se själva.

Ett hedersomnämnande i videokategorin till Davy Crocket av Fang Island. Mycket cool idé, underligt att ingen kommit på att göra ngt liknande tidigare.

—

ÅRETS FILMER

Nu ska man ha klart för sig att jag knappt sett några filmer alls det här året. Det är TV serierna som helt tagit över. Det finns en massa filmer från förra året jag skulle vilja se, tex Un Prophet, the Secret in Their Eyes, Never Let Me Go, Das weiße Band, the Kids Are Alright, osv

Men av de filmer jag såg var det inget snack. Den här var bäst:

—

ÅRETS SPEL

Ja jag har ju aldrig varit någon större spelare. Men det har ju blivit mer och mer sedan jag köpte PS3:an. Så jag har ju haft en del att spela ikapp. I år har jag således spelat Mass Effect, Mass Effect 2, Bioshock, Dragon Age, Civ V, the Witcher samt Red Dead Redemption. Ett bra år på den fronten alltså.

—

ÅRETS TV
Ja här blir det lite mer att skriva. Jag knarkar fortfarande TV serier som aldrig förr.

1) Mad Men, säsong 4 avsnitt 7 – the Briefcase
Att en serie som är så bra kan fortsätta att bli bättre och bättre hela tiden. Och bättre än det här avsnittet har det aldrig varit. Avsnittet går i princip ut på att Don och Peggy under en natt sitter och pratar med varandra på olika ställen på Manhattan. Låter trist men det är som en riktigt välskriven teaterpjäs.

Det här är är bland det bästa jag sett på TV. Det spelar i samma division som när Agent Cooper & Big Ed infiltrerar One Eyed Jacks i skogarna utanför Twin Peaks, eller avsnittet av the Wire där Stringer och Avon blickar ut över Baltimore från ett penthouse och pratar gamla minnen. Världsklass alltså!

Ett smakprov finns här nedanför (notera färgskiftningen i Drapers / Hamms ansikte)

2) Rubicon, säsong 1 avsnitt 11 – A Good Days Work
En sorgligt förbisedd serie som tyvärr lades ner efter denna enda säsong. Det är en konspirationsserie, men den har mer gemensamt med filmer som All the Presidents Men än serier som the Event eller 24. Skådespelare och manus håller fantastisk hög klass. Fotot, scenografin, manus och dialog gör att det känns på riktigt. Genomarbetade karaktärer som man snart lär sig tycka om, varenda en av dem.

Om det finns underättelseagenter av det här slaget är det såhär de ser ut och såhär de jobbar. Visst går det långsamt, men det innebär inte att saker inte händer. Det är de som tänker, analyserar, vänder papper och tar det jävligt försiktigt som sakta börjar nysta upp konspirationen. Favoritavsnittet är nummer elva. För medan Jack Bauer i 24 har ihjäl folk på löpande band så tycker Will att det är fruktansvärt att behöva döda någon, ens i självförsvar.

En trailer…

3) Breaking Bad, säsong 3 avsnitt 6 – Sunset
Efter en svag andra säsong så ryckte televisionens mest intensivt ångestladdade serie upp sig ordentligt. I en intervju med författarna sade man att man improviserat en hel del den här säsongen.

När en karaktär hamnade i en hopplös situation så gick man inte tillbaka och skrev om. Men satte sig istället ner och sa ”OK, vad skulle du själv göra i den situationen” och det förslag som fick folk att säga ”No! That’s just WRONG!” var det förslag man använde sig av. Och det var temat för hela säsongen, till exempel den sjukt adrenalinstinna cliffhangern till säsongsavslutning.

Men det som kanske bäst illustrerar den nya angreppsvinkeln var avsnitt 6 och då tänker jag såklart på scenen med Walt och Jessie i en husvagn och Hank utanför den.

4) Sons of Anarchy, säsong 3 avsnitt 13 – NS
Säsongsavslutningen av den ojämna tredje säsongen var brutal. Visst kan man tycka att de två föregående säsongerna var starkare. Och visst kan man tycka att saker var lite långsökta och att allt föll på plats lite väl lätt. Men den sista uppgörelsen var allt annat än lätt. Inte lätt att se på heller när man som tittare visste vad som väntade.

Och uppbyggnaden sedan. Jag är ofta skeptisk till fotomontage till musik. Känns lite Baywatch om ni förstår hur jag menar. Men inte här. Här använder man sig av två montage. Båda magnifika. Hey Hey My My har aldrig känts så ödesmättad, även om man använder sig av en mkt bra coverversion istället för orginalet. Den andra låten man använder sig av är the Matador av White Buffalo som på ngt sätt sammanfattar stämningen i hela serien.

Och scenen i den parkerade bilen mot slutet… herrejävlar.

I övrigt vill jag ha sagt att agent Stahl kan vara den mest känslokalla och hänsyslösa karaktär jag sett. I like! Och att Stephen Kings cameo tidigare under säsongen var grym.

5) the Walking Dead, säsong 1 avsnitt 3 – Tell It To the Frogs
Många var besvikna på AMC’s zombieserie, men jag hör inte till dem. Men jag blir väldigt intresserad av att läsa seriealbumen. Av vad jag har hört så verkar de ha ändrat en hel del i TV manuset och inte till det bättre. Nåja, det här duger åt mig. Välproducerad zombieslakt är aldrig fel.

Att det här blev favoritavsnittet beror på tre scener.
* Den inledande scenen med Merles desperata försök att hålla sig vid liv
* Den otroligt välspelade och extremt sentimentala scenen där Rick träffar några gamla bekanta i lägret
* Scenen där tre av lägrets kvinnor tvättar medan en av männen håller vakt och man inser att årtionden av jämställdhetskamp var det första som gick förlorat.

6) Hung, säsong 2 avsnitt 3 – Bang Bang Bang Motherfucker!
I det här avsnittet finns en scen där den frånskilde medelålders familjefadern går på bio – tillsammans med sin homosexuelle son, sin överviktiga dotter,  sin kvinnliga hallick och en stulen hund (gömd i en handväska) – för att se Pansarkryssaren Potemkin… nuff said.

7) South Park, säsong 14 avsnitt 11-13
- Coon 2: Hindsight – Mysterion Rises – Coon vs. Coon & Friends
De här avsnitten spinner vidare på Watchmen parodin som sändes några säsonger tidigare. BP har på nytt borrat helt åt helvete i mexikanska golfen, men den här gången lyckas man uppväcka Great Cthulhu.

I övrigt…

Dexter tuggade på som vanligt även om det tog tid innan jag vågade se första avsnittet med tanke på hur säsong fyra slutade. Julia Stiles är ett välkommet tillskott och gör det otroligt bra jobb i rollen som traumatiserad överlevare.

True Blood fortsatte i gammal god stil, testade lite nya grepp men behöll de malplacerade buskis-inslagen som Jason & Andy står för. Jessica är dock fortfarande en av de bättre karaktärerna i TV världen.

the Big C var en småtrevlig komedi om… cancer. Bara HBO kan få för sig ngt sånt. Men intressanta och sympatiska karaktärer spelade av mkt bra skådisar gjorde det sevärt.

Tredje säsongen av In Treatment, gjorde mig lite besviken. Men efter två helt fenomenala säsonger var väl en dipp att vänta.

House går på tomgång.

Grey’s Anatomy är inget jag följer aktivt. Man vet vad man får… trodde jag. Sedan kom den totalt oväntade upplösningen av förra säsongen och ställde allt på ända. Från lagom sjukhussåpa med såväl feelgoodfaktor och slötittarvärde till blodig ångestladdad nagelbitare med rejäl bodycount. Och sedan, när nästa säsong började, tillbaka till det vanliga igen. Mkt konstigt.

Martin Scorseses Boardwalk Empire levde inte riktigt upp till hajpen. Snygg som fan, Steve Buscemi i en huvudroll och Kelly MacDonald (en av mina absoluta favoritskådisar) i en annan. Karaktärerna var komplexa och hade fler lager men eftersom man fick reda på nästan allt om dem från början så fanns det inte utrymme för utveckling (med undantag för den federala agenten) och det verkade som att serien inte riktigt visste vad det var tänkt att den skulle handla om. Intrycket blev minst sagt spilttrat och ofokuserat.

—

I need a life…

—

Nu ids jag fan inte skriva mer. Med lite tur uppdaterar jag bloggen igen i januari 2012

Nå, nu till de obligatoriska listorna. Är det ngt jag glömt? Det blev inte alls en så uttömmande lista som förra året. Men så ska ju hela årtiondet summeras snart.

Årets Filmer

1)
Waltz with Bashir

Sedan är det delad andraplats…

Inglorious Basterds

Låt den rätte komma in

Watchmen

Moon

…och delad tredjeplats

Paranormal Activity

Up

Kenny Begins

Årets Cover

Årets Skivor

1) Fever Ray – s/t

2) Mumford & Sons – Sigh No More

3) Florence + the Machine – Lungs

4) Fruit Bats – the Ruminant Band

5) Clint Mansell -  Moon (OST)

Sedan kommer, i ingen särskild ordning

Max Richter – Waltz With Bashir (OST)
Portico Quartet – Paper, Scissors, Stone
Grand Archives – Keep in Mind Frankenstein
Woodpigeon – Treasury, Library, Canada
Bowerbirds – Upper Air
Regina Spektor – Far

Årets Låt

Årets konserter (klicka på dem för youtube-länkar)

Årets å-fy-fan-vad-coolt-jag-trodde-aldrig-jag-skulle-få-chansen-att-se-det-här

Årets bästa inomhuskonsert, årets golvlampor, årets kusligaste, årets ”fy för h-e så bra”, årets ”och jag som trodde att jag hört och sett allt vid det här laget” och årets scenshow

Årets allsång

Årets gammal är äldst

Årets arenarock

Och hur man ska hantera årets årsbästalistor.
Och framförallt: hur milleniets första decennium ska sammanfattas.

Min personliga förstaplats på årtiondelistan är ganska jävla solklar.
Men i övrigt då?

Och om 1900-talet slutade med sovjetunionens kollaps.
Och om 2000-talet började elfte september 2001…
var hamnar då 1990-talet?

Alla dessa frågor

Planen är som följer: Åker till Gästrikland på tisdag och anländer sent på kvällen. Åker sedan till Sthlm på fredag morgon och stannar där tills jag flyger till Umeå igen på söndag kväll.

That’s about it.

Spolar tillbaka lite.

Åkte hem till Gästrikland förra helgen. Gjorde mina pålägg på de två sista låtarna och kanske var det sista gången jag satte mina fötter i studion i det där parkeringsgaraget i centrala gävle. Men det gick bra. Hann inte med att göra så väldigt mkt mer än just inspelning dock.

Sedan ägnades första dagarna av veckan åt att panikplugga inför tentan jag hade i torsdags och som gick mkt bättre än väntat.

Ja jag vet inte vad mer att säga. Har blivit bortskämd med div utlandsresor de senaste åren men nu var det ett tag sedan. Ser dock fram emot min minisemester i kungliga hufvudstaden om två veckor. Man får vara glad åt det lilla.

Så, med sedvanlig känsla för tajming, ska jag hem till Gästrikland i helgen. Ska göra mitt sista pass i studion med nya skivan. Sedan bör det inte vara allt för mkt kvar innan det kan skickas iväg till mixning.

Apropå musik har jag nyligt lagt piano (och harpsichord) på en riktigt ondskefull blackmetal-låt.

Vad mer. Västerbotten är fortfarande grått. Så på den fronten har inte mkt ändrats sedan förra inlägget. Det blir inte nödvändigtvis bättre av att olika personer i vänkretsen är / nyss varit i Andalusien, Italien, Miami respektive Lanzarote.

Åsså fick jag mail via Flickr. Ngn sorts on-line reseguide / kart-tjänst som ville använda två av mina foton. Det kunde de väl få, så de finns att beskåda HÄR och HÄR

Väl vid repet hann jag bara vara med en och en halv timme innan jag var tvungen att åka hem för att hinna plugga MEN, och här är min poäng, det var de bästa 90 minutrarna på hela veckan.

Sedan hem igen med huvudvärk och subwaymacka. Det hade kanske inte hjälpt att jag inte ätit på hela dagen. Pluggade och kollade på fotboll. Med huvudvärk. Knaprade migränmedicin och värken försvann så småningom. Funderade på att gå till jobbet (ca 7km) men bangade. Tog buss istället. Och nu är jag på jobbet igen.

Vill ni fortfarande att jag ska uppdatera oftare? Det blir inte så mkt roligare än såhär.

Efter två minuter hade man klarat av den fantasiska scenen som hela första delen av serien bygger upp till… fast man gjort den sämre genom att plocka bort en viktig bikaraktär, introducera två släktskap och en ”LukeIamyourfather”-scen som inte alls finns med i serien och allt detta gör storyn sämre.

Sedan snabbspolar de storyn under förtexterna. Så jag som hade sett fram emot en brutal och intrigfylld uppväxtskildring blev väldigt, väldigt besviken.

Två minuter. What a waste.

Fy fan vad sur jag blev. Så nu sitter jag och skriver och kollar samtidigt. ”Jaha, en till explosion.. gääääsp”.

—

Sedan har jag hört klagomål på att jag aldrig skriver blogginlägg. I beg to differ. Det här är mitt 13e inlägg den här månaden. 13 inlägg på 22 dagar. You do the math. Tror ni mig inte är det bara att räkna. Två inlägg här och nästan ett dussin inlägg på min andra blogg.

—

I övrigt det gamla vanliga. Jobbar och pluggar and that’s about it. Kan skryta med att jag var ett ynka poäng från att spika första tentan. Är redan nu i valet och kvalet över om jag ska skriva uppsatser i pedagogik eller psykologi nästa höst. Pedagogik är förvisso lite roligare och mer engagerande. Psykologin å andra sidan känns som ett lättare och mindre flummigt område att röra sig i. Plus att det redan på de här grundkurserna haft en enorm fördel av min biologutbildning, och det vore ju jäkligt trevligt att kunna dra lite nytta av den.

—

Jag ni ser ju hur intressant det blir när jag försöker skriva här. Bloggens framtid fortsatt osäker, men i nuläget känns det här upplägget rätt bra..

Både X-tina och Andreas har lagt ner sitt bloggande. Samtidigt har Emman förvandlat sin blogg helt. Den är numera utan tvekan den bästa modeblogg jag skådat. Den enda modeblogg som känns ens det minsta vettig. Läs den!.

—

Vi avslutar med ngt meningslöst, barnsligt och roligt.

När vi liks pratar om bandet så har det dykt upp två gamla spelningar som the John Andersson gjorde med sin eminenta poporkester under den andra USA-turnén våren -06. Det rör sig om de turnéns två avslutande spelningar i Chicago. Den ena från Lakeshore Theatre och den andra från Schubas Tavern och när ni ändå håller på och lyssnar kan ni lyssna på Fruit Bats spelningar från samma kvällar (det var som bekant Fruit Bats vi var förband åt), HÄR kan ni lyssna på deras spelning på Lakeshore och HÄR är deras spelning på Schubas.

I övrigt har jag haft min första salstenta sedan hösten 2003. Jag vill inte vara kaxig men är visst det ändå. Jag tror att jag borde kammat hem ett VG. Sedan har RPG-kampanjen kört igång igen och repandet med nybandet är roligare än någonsin.

Jag får ju skylla mig själv som fick för mig att börja komma ikapp med pluggandet. Nog för att det är under kontroll, och inte för att jag är sårdeles orolig,  men jobbet måste ju göras. Annars blir det som när Sverige mötte Malta med det undantaget att ingen maltesisk mittback kommer till min räddning på fredag.

Så jag har varit galet upptagen och tämligen asocial. I princip har mitt enda umgänge varit mina kursare. I går åt vi  kinamat och spenderade resten av kvällen åt att spela ”Maffia” på Marieberg… eller om det var Mariedal. En sådan lägenhet som Lenan bodde i förr fast spegelvänd.

I övrigt har jag blivit mkt piggare och har mer energi nu än innan jag började plugga. Så det känns otroligt bra att vara tillbaka. Förhoppningsvis håller det i sig även när de första tio poängen är slut och mjukstarten är avklarad.

—

Sedan har jag irriterat mig på att Defying Gravity redan läggs ner efter 8 avsnitt. Ingen vet om de resterande avsnitten av säsong 1 kommer att sändas. Jag hade hoppats på en riktig långkörare. Hur kan det gå fel egentligen? Det är ju som Lost fast i rymden. Ska inte kunna gå fel. Rekommenderar alla att se de avsnitt som man kan ”få tag på” eftersom slutet på avs 8 faktiskt funkar som halvtafflig oplanerad säsongsavslutning.

—

Storstädade replokalen i torsdags. Kanske var det mer än så som städades och slängdes i soporna för det kändes som att allt gick så otroligt mkt bättre. Plötsligt var det sådär hejdlöst kul att spela musik igen. Det var faktiskt ett tag sedan den kicken infann sig.

—

Till sist har det oväntade inträffat att det dykt upp (åtminstone en början till) en modeblogg. Och det som är ovanligt är att det är en fantastisk modeblogg och inte en sådan man blir deprimerad och arg av. Normalt slickar jag hellre på ett elstängsel än läser om vad just DU har på dig idag. Men det här var banne mig bra grejer! En modeblogg helt i min smak!